Som ett mirakel reser sig Röbacka Kvarn i sin dystra inramning av grå cementupplag vid Rösjöns nordligaste ände. Ett stort trähus på vilket Falu Rödfärg idag bara lever kvar som ett starkt nertonat minne från fornstora dagar på de gistna väggarna.
   Den ovetande som passerar förbi på vägen intill lägger knappast märke till kvarnen, den har för länge sedan skymts av skjul och cementrör. Endast den invigde resenären vet att där döljer sig en av de sista berömda vattenkvarnarna i trakten, bara ett hundratal meter från vägbanken över Röån.
   När jag kom som fritidsboende till Rö i mitten på 50-talet hade cementfabriken ännu inte exploaterat marken kring kvarnen i nämnvärd grad och den gamla kvarnbygnaden bland alarna nere vid fallet noterade jag snabbt. En novemberdag stannade jag och gick ner till kvarnfallet för att se om där fanns några strömstarar och jag upptäckte genast vita spillningsfläckar på stenarna - ett bergsäkert tecken på att fåglarna fanns i närheten. Jag behövde inte vänta många minuter förrän de snabbt kom susande tätt över strömmens mörka vattenvirlar.
   Det finns ortnamnsforskare som menar att Rösjön och Röån - och även socknen fått sitt namn av den startkt rostbruna, humusfärgade, kulören på vattnet i sjön. Den syns rätt tydligt vintertid i fallet.

Under några år hade vi till tradition att fara ner till Röbacka Kvarn på Annandag Jul för att titta på strömstararna. Det var liksom ingen riktig julhelg innan vi föräkrat oss om att 'forsprästen' satt på sin sten och neg med stubbstjärten i vädret. 'En vintrig replik/ till flugsnappare på sommarkvist',för att citera roslagspoeten Birger Norman.    Men sedan man fängslade ån i en kulvert och ledde vattnet vidare under jord så tröttnade strömstararna begripligt nog. Nu är det mer en händelse om någon visar sig.
   Röbacka Kvarn är en jätte slagen i bojor - ett illa vårdat minnesmärke över en tid som flytt.
   Under årens lopp har jag träffat många gamla röbor som haft minnen från kvarnen under dess storhetstid. Den var igång ännu några år efter kriget och otaliga är de sädesforor som genom åren vaggat ner för åbrinken mot den gamla kvarnen för att vänta på tur i kvarnstallet, där det fanns plats för ett tiotal hästar.
   Vissa tider kunde det vara kö för att mala och det hände inte sällan att man fick lämna sina säckar och återkomma nästa dag. I vanliga fall räckte det med några timmars väntetid som tillbringades i kvarnkammaren, där en dånande järnkamin höll värmen och tiden fördrevs med kortspel och historieberättande. Ofta var det unga grabbar som skickades till kvarnen och där fick sin första invigning i vuxenvärlden av stordrängarna.
   I slutet på 50-talet intervjuade jag min närmaste granne i Väsby, Tore Jansson i Solhult, om hur det var att köra till kvarnen i Röbacka med ett lass säd för att mala. Vännen Tore var allkonstnär men hans yrkestitel var murare. Kakelungnar och spisar var hans specialitet, men för oss opraktiska stadsbor var han också ovärderlig som blomsterodlare, trädplanterare, husbyggare, finsnickare och mycket annat. Hans beläsenhet i den svenska skönlitteraturen var imponerande och han hade säkert gått långt om föräldrarna haft råd att 'kosta på honom'.

- Första gången jag for till Röbacka kvarn för att mala var jag sjutton år, berättade Tore. Det var på våren 1930 då jag jobbade som dräng på Jälnsätra.
   - August Lundin var mjölnare då, han var den siste mjölnaren i Röbacka. Det var en allvarsam gubbe. Det är möjligt att han hade humor, men i så fall dolde han den skickligt. Men han var ordfast och rejäl, en riktig hedersman. Tidigare hade han drivit kvarnen vid Beateberg, men sedan köpte han Röbacka.
   - Han byggde en såg också, som han höll i gång med lokomobil, den låg strax intill ån. Och när vattnet sinade på sommaren så drev han mjölkvarnen med lokomobilen och kunde på så sätt hålla ruljansen i gång året runt även under lågvatten.
   - Jag var ofta till kvarn på 30-talet, berättar Tore. Vi malde vetemjöl och rågmjöl och så fanns där ett grynverk för korngryn och blandsädsgröpe till svinmat. Och en kross för havre också. Om jag inte minns fel så kostade det två kronor att mala en femtiokilossäck på den tiden.
   - Och tänk vilka starka gubbar det fanns. Jag såg karlar som kunde kånka iväg med en femtiokilossäck under var arm. Men det var väl mest för att bravera kan jag tro.
   Det där skrev jag ner vid samtal med Tore, nu är han borta sedan några år tillbaka.
   Kort efter kriget sålde Lundin Röbacka Kvarn till Karl Nord, som haft grustag och cementfabrik i liten skala vid en sandbacke strax intill kvarnen. Nu ville han utvidga. Det var början till cementindustrin.
   Och därmed inleddes hotet mot Röbacka Kvarn.

   Under de gångna fyrtio åren har jag besökt kvarnen otaliga gånger och även tecknat den under olika årstider. Det har blivit en gammal bekant till slut, men numera har jag inte utan oro farit dit för att se om den överlevt ytterligare ett år. Det är som att hälsa på en gammal kär vän som ligger på sitt yttersta. Varje gång kan vara den sista.
   För att befästa minnet av den gamla kvarnen gjorde jag en litografi hösten 1976 och då for jag dit och tecknade förlagan en gråtonad vinterdag. Kanske var det en söndag, jag minns i alla fall att det var så tyst att jag på långt håll hörde kvittrandet från en flock gråsiskor som klängde bland alarnas kottar.
   Nu är det alltså jämt tjugo år sedan! Jag hade en stark känsla av att det var sista gången jag fick porträttera min gamle vän. Det är något unikt med kvarnar, det blir till personligheter och det spelar ingen roll om de drivs med vatten eller vind. En gång var ju kvarnen och kyrkan socknens kropp och själ. En död kvarn är inte en ruin utan ett monument!
   Under en mångårig tecknarverksamhet har jag ofta ägnat mig åt kvarnar i olika stadier av hädangång. Jag har tecknat ruckliga skvaltkvarnar i småländska bäckar och jag har en inte obetydlig samling bilder av fallfärdiga vattenkvarnar och knäckta och stupade vindmöllor i arkivet.
   Jag har rent av haft i uppdrag att, på 50-talet, illustrera en skrift av vårt lands ende akademiske kvarnkännare, Sven B. Ek. Han doktorerade på skånska väderkvarnar. Han var djupt pessimistisk när det gällde kvarnarnas framtid - vare sig de drevs med vind eller vatten. Han visste att de inte hade någon framtid annat än som museieobjekt och inte utan konstgjord andning. Eller ombyggda till bostäder, konstgallerier eller liknande.
   Sven B. Ek är ett orakel när det gäller kvarnar. Han har besökt fler möllor än någon annan svensk och han hyser, tror jag mig förstå, en närmast sinnlig kärlek till kvarnar.

Hör bara hur han beskriver den 'levande' kvarnen:
   'Inne i kvarnen låter alla ljud våldsamt förstorande, golvet darrar och hoppar och vingarna flaxar förbi det lilla fönstret likt jättefåglar. BOOME-BOM låter det. Ur rännan sprutar mjölet sött och doftande och varmt, än stritt och snabbt, än magert och tveksaamt. - Hjul till drev, sakta och snabbt dunkande, knarrande och skrapande. Är det underligt att man plötsligt tycker sig uppleva själva livet, att man tycker sig stå i världens innersta mitt, där alla hjul snurrar och varifrån all rörelse utgår.'
   Sedan jag trodde mig ha tagit ett sista avsked av Röbacka Kvarn, när jag gjorde skisserna till litografin 1976, har det gått tjugo år - och kvarnen står ännu kvar, mot alla odds. Aktioner har gjorts för att rädda den fina kvarnen men ingenting händer.
   Har Röbacka Kvarn en framtid? Har vi råd att mista den? Hur mycket är en gammal kvarn värd jämfört med motorcrossbanor och ishockeyrinkar? För att spetsa till det en smula. Ett onyttigt och meningslöst gammalt ruckel tycker kanske någon. Men är i så fall inte alla järnåldersrösen, skeppssättningar och andra fornminnen, som både Vägverket och stadsplanerare aktningsfullt viker åt sidan för, också 'meningslösa'?
   Jag känner ungefär lika mycket respekt för kvarnar som för kyrkor, de var lika viktiga fundament i det gamla bondesamhället. Vill vi försöka bevara socknens kulturhistoriska minnen så bör kyrkan, kvarnen och skolan räknas dit, utan dessa tre hörnstenar fanns ingen kultur.
   Ingen har uttryckt saken bättre än kvarnforskaren Sven B. Ek:
   'Skulle man känna vördnad och aktning för gamla institutioner, borde kvarnen få prioritet. Det som nu bara är ett komplement i landskapsbilden eller en romantisk vilopunkt: det hade ännu för hundra år sedan en samhällsviktighet vars betydelse vi inte helt kan fatta.
   Kvarnen var vår äldsta och länge enda livsmedelsindustri. I samhället reste den sig bredvid kyrkan på mer än ett sätt, de var båda hörnpelare i det gamla allmogesamhället. Den ene sa: 'Du lever inte av bröd allena', och den andre tillfogade: 'Men bröd måste till'. Och bägge möttes de med folkets ängslan och aktning åter.
   Till detta kan bara en sak tilläggas: Rädda Röbacka Kvarn innan det är för sent!"