Lön för mödan
Röbacka kvarn var en s.k. tullkvarn. Detta innebar att mjölnaren fick ersättning för sitt arbete i form av tull, dvs. han fick behålla en viss del av råsäden som bönderna lämnade till kvarnen. Denna säd kunde förädlas och säljas eller användas till att föda upp djur till försäljning. På detta sätt erhölls kontanter både till familjens uppehälle och till utgifter i anslutning till kvarnverksamheten, t ex löner och kvarnskatten.
Detta tullsystem finns omtalat redan år 1414 och ersättningen uppgick då till 1/24 av den inlämnade säden. Erik av Pommern, unionskung i Sverige- Norge- Danmark år 1396- 1440, införde år 1416 en lag där tullen höjdes till 1/18. Ersättningen ökade år 1652 till 1/16 och senare infördes en skala där ersättningen varierade från 1/10 till 1/20 beroende på hur säden skulle behandlas.
Tullkvarnarna ägdes av frälse, kyrka eller stat och dessa hade under lång tid monopol på malning och husbehovskvarnar var förbjudna. Detta medförde en brist på malningsmöjligheter i folkrika jordbruksbygder. Under 1800- talet uppluckrades lagstiftningen och bönderna byggde sina egna kvarnar. Detta i sin tur ledde till att de kommersiella tullkvarnarna förlorade sin betydelse. Husbehovskvarnarna hade dock en kort livstid eftersom stordriften av kvarnverksamheten snabbt tog över med början i slutet på 1800-talet.
Mjölnaren redovisar tullsystemet med ett gammalt måttsystem, tunnor och kappar. Dessa var mått för torra volymer och var 146,6 respektive 4,58 liter. Den ersättning mjölnaren fick var beroende av slutprodukten enligt följande exempel:
Slutprodukt Ersättning i råsäd per inlämnad tunna säd, 146,6 liter
Grovmalen gröpsäd 2 kappar = 9,16 liter Sammanmalen råg 2 kappar = 9,16 liter Samsikt 3 kappar = 13,74 liter Stålsikt 4 kappar = 18,32 liter Dessa mängder motsvarar ca 5% av den säd som gick till gröpe och foder och 6-10% av det som maldes till mjöl. Under krigsåren fick bönderna däremot lov att betala kontant för malning mm.
Intill kvarnen och sågen låg en ladugård där mjölnarfamiljen höll nötboskap och grisar, vilka föddes upp på den säd mjölnaren fick behålla som tull. Man var alltså självförsörjande i avseende på mjöl-, gryn-, kött- och mjölkprodukter. Förmodligen hade man också en extrainkomst av försäljning av en del av boskapen.
Sågverksamheten var ytterligare en inkomstkälla för familjen. Den lades dock ner någon gång innan 1946 då kvarnverksamheten upphörde.
Mjölnaren hade en god inkomst av sina verksamheter. Det sägs att han och hans hustru Molla samt deras sex barn levde väl. Men det var ingen lättförtjänt inkomst utan det låg mycket tungt slit under långa arbetsdagar bakom.
Monica Närkhammar januari 2008