Bild 1. Röbacka kvarn. Sedd nerströms ifrån. 1975.

Min familj gladdes när konstnären Gunnar Brusewitz, som bodde några kilometer från kvarnen, skildrade kvarnen och forsen i ord och bild i boken "Sjö. Anteckningar från en strand" (1972, Wahlström & Widstrand). En av bilderna gavs ut som korrespondenskort. Brusewitz engagerade sig också för att bevara kvarnen och skrev bl a en artikel som gavs ut i Rimbo Hembygdsförenings publikationer. Ni kan läsa artikeln här i ett nytt fönster.

Jag är numera fast bosatt i Rö. Trots att kvarnen är borta och området minst sagt inbjudande tycker jag ändå om att promenera ner till kvarndammen och forsen. Härom året gick jag dit med kameran i hand för att njuta av vårfloden. Jag uppmärksammade att en del inventarier från kvarnen låg kvar efter rivningen. Jag fascinerades av alla dessa kugghjul och detaljer som låg staplade i en hög och de två bevarade kvarnstenarna som låg nere vid å-kanten. De representerar ju en del av vår industrihistoria. Men det som främst talade till mig var närvaron av den enskilda människan i alla handgjorda föremål, stora som små. Närvaron av min förfader mjölnaren blev påtaglig. Jag imponerades av den stora yrkesskicklighet som låg bakom att alla dessa föremål i ett inte alltför avlägset förflutet var ett fungerande nav i en levande jordbruksbygd.

Jag inspirerades till att söka information för att få en inblick i livet i kvarnen. Det finns en unik och ovärderlig källa till detta, nämligen en intervju med mjölnaren själv inspelad i kvarnen av journalisten Lars Madsén år 1952. Detta var en av många intervjuer som gjordes landet runt för att dokumentera tidigare generationers yrkeskunnande och livsvillkor i ett snabbt föränderligt samhälle. Dessa inspelningar finns arkiverade på Folklivsarkivet i Uppsala och går att beställa som kopior. Jag har en kopia av samtalet med mjölnaren som vid detta tillfälle var 86 år gammal och helt klar och mycket ivrig att berätta om sitt gamla yrke. I min beskrivning av kvarnen har jag alltså utgått från mjölnarens egen berättelse. Utifrån den har jag sedan gått vidare och lärt mig mer om alla arbetsmoment och maskiner. Det framgår av samtalet att det naturligtvis var ett tungt och slitigt yrke. När det var som mest hektiskt under skörden, kom bönderna milsvitt ifrån med råsäden och stod i kö klockan tre på natten utanför kvarnen. Man arbetade dygnet runt. "Då kunde det gå veckor utan att man kom ur kläderna" enligt mjölnaren. Men hans berättelse genomströmmas av en stor yrkesstolthet och en tillfredsställelse med arbetet. Och som sagt, en imponerande yrkeskunnighet.

Jag är bara i början på denna intressanta resa. En resa som ger insikt i detaljerna i utövningen av ett slitigt nu nästan försvunnet yrke. Men den förmedlar också intryck från den vardag och de förutsättningar som människor levde med för några generationer sedan. Mjölnaren frågar om inspelningen i kvarnen med honom ska bevaras för framtiden. Han verkar nog litet förvånad över att någon kan vara intresserad av något så vardagligt. Men han har en förväntan i rösten och verkar glad och smickrad när intervjuaren bekräftar att intervjun ska finnas tillgänglig för senare generationer att ta del av. Det är viktigt för mig att mjölnaren verkar trivas under intervjun och att han gläds åt att den ska bevaras. Det känns som att jag har mjölnarens godkännande att vidareberätta hans liv och gärning. Det känns till och med som att jag förverkligar hans önskan om att hans historia ska vara tillgänglig för senare generationer genom att sprida den på detta sätt via en hemsida.

Välkomna till berättelsen om mjölnaren August Lundin och hans Röbacka kvarn och såg.

Till Startsidan  Framåt