Ursprungligen användes natursten , vanligen gnejs, till kvarnstenarna. Men här i Roslagen och i Röbacka kvarn var materialet i kvarnstenarna den mjuka sandstenen, Bild 20 t.v. Kvarnstenarna levererades i tre till fyra delar från Kulla och fick bindas ihop med flera järnband. Ytorna nöttes snabbt ner under malningen. Räfflorna blev snabbt för grunda och måste hackas om. Men även malytorna måste underhållas eftersom ett bra malresultat krävde en stor mängd av små gropar på dessa ytor.

Dessutom var det viktigt att den rätta graden av bröstning mellan stenarna bibehölls. Säden maldes i stenarnas periferi och det var här som förslitningen gick snabbast. Ju mer malytorna slets ner vid ytterkanten desto närmare mitten skedde malningen. Detta medförde att löparen började hoppa och vibrera. Med tanke på stenarnas enorma tyngd kunde dessa vibrationer få katastrofala följder. Dessutom medförde det allt mindre avståndet mellan stenarna att kylningen via räfflorna inte var tillräcklig. Temperaturen blev för hög inne stenkvarnen. Stenparet hade som man sa blivit "trångbröstat" och det var dags att hugga om både malytor och räfflor för att återställa bröstningen.

Vartefter stenarna nöttes ner kom seglet allt längre ner mot liggaren. Man var då tvungen att hacka bort material i löparen där o under B, gjorde man från början en extra stor hålighet där oket gick in i stenen. En del av håligheten fylldes med flera träplattor. Dessa togs sedan bort vartefter oket behövde höjas.

Till huggningen av stenarna hade man en uppsättning av 10 - 15 stycken hackor, pikhammare, i olika storlekar. Stålstenarnas smala räfflor hackades med något som mjölnaren kallar mejslar. Efter hackningen av stenarna behandlade man ytorna med pimpsten. Detta var ett viktigt moment eftersom inga stenrester fick finnas kvar för att senare hamna i den malda säden.

För att komma åt att hacka stenytorna, hade man en stenkran för att lyfta upp, svänga och vända löparen. Kranen bestod av två armar vars ändar stacks in i skodda hål på stenens sidor. Under intervjun med mjölnaren beskriver reportern kranen som en stor galge. Kvarnstenen hade fyra hål på jämnt avstånd runt om på kanterna. Två motsatta hål bildade ett par. Dessa par satt olika högt på stenen. Detta erbjöd en metod för att under upphissning och hackning kunna balansera stenen både när den var ny och när den var sliten. Stenen lyftes helt enkelt via det nedre paret när den var ny och via det övre paret när den slitits ner. Kraften till stenkranen genererades av en domkraft som sköttes av en man.

Att hacka en kvarnsten var fysiskt mycket krävande. Samtidigt var detta moment ett minutiöst precisionsarbete. Stenytan måste vara fri från knölar och balansen i stenen måste bibehållas. Löparens upp till 1500 kg hängde ju löst balanserande på långjärnet. Den minsta obalans i stenens ytterkant kunde få stenen att börja vibrera, något som kunde förstöra hela anläggningen. Det krävdes alltså en oerhörd yrkesskicklighet där råstyrka gick hand i hand med fingertoppskänsla och ett öga för materialet.

Kvarnverksamheten var extra intensiv under vissa perioder på året. Bönderna kom då med råsäden milsvitt ifrån och köade redan klockan tre på natten utanför kvarnen. Mjölnaren och hans personal hade ett tungt heltidsjobb bara att ta säden genom förädlingsprocesserna. Men som framgår av beskrivningen ovan krävdes en oerhörd arbetsinsats med stenarnas underhåll bara för att kvarnen överhuvud taget skulle fungera. Man arbetade dygnet runt. Eller som mjölnaren själv uttrycker det: "Under den mest bråda tiden kom vi inte ur kläderna på veckor".

B. Gjuten sten